Jag blir så jävla glad. Jag blir så jävla stolt. Jag blir rörd. Glada Hudik teatern, vilka männsikor. Dom är fantastiska! Vi här från Hudik är nog alla otroligt stolta över dom här fantastiska människorna. För dom är det, dom är fantastiska. Folk ser ner på dom, tycker dom är äckliga, fula, korkade, idioter. Men det är så jävla fel! Dom är PRECIS lika fina, och PRECIS lika mycket värda som vi är. Dom rår inte för att dom är utvecklinsströrda. Dom har inte valt det själv. Tänk er själv, tänk om ni vore en utvecklingsströrd. Skulle ni vilja bli mobbade, retade, få taskiga och spydiga komentarer? Jag kan inte låta bli att le när jag ser någon av dessa underbara människor på stan, på tv eller vart dom nu är. Jag är så stolt. Jag har själv varit bakom kulisserna på en av deras Elvis föreställningar här i Hudik. Vilken upplevelse det var, var mycket man fick se. Jag fick t o m vara med i en liten snabb scen. Men även om den var så snabb och det gick jätte fort, så är jag såg glad att jag har fått stått på scenen med dom. Det var super häftigt! I första avsnittet av ''Elvis i Glada Hudik'', berättar Per Johansson om hur det började med den här teatern. Han startade den här teater gruppen bara för att han själv vela spela teater. Det var inte många som trodde på idén om att starta det här. Första föreställningen hette ''Tomtar på rymmen'', och de hade 400 biljetter att sälja. Men lyckades bara sälja 376 stycken, bara för att ingen vela komma. Föräldrarna skämdes, kolla ner i golvet och vela inte bli sedd som förälder till deras barn. Föreställningen gick galant, och efteråt fick de stående ovationer, för att de var så bra. Och efter förställningen kom föräldrarna fram, stolta, och sade: Det här är min son/dotter, med tårar i ögonen. Sen fick de ju fler och fler föreställningar, och Elvis var det 130 000 människor som såg. Dom har åkt till New York och framfört teatern. Förstå vilken känsla! Att först känna att ingne vill se en framföra det man gjort, och sedan vill t o m New York se det. Per berättar även att det inte var så länge sedan som man fick frågan, om man födde ett utvecklingsstört barn, om de vela adoptera bort det. Hur sjukt är inte det? Vilken människa skulle adoptera sitt barn, sitt eget barn, bara för att det är utvecklingsstrört? Det är fortfarande ens eget barn, den männsikan är fortfarande lika mycket värd som vi andra, den människan är fortfarande lika fin och värdefull som vi. Och se idag vad känd den här teater gruppen har blivit, vad mycket respekt vi har för dom. Och se på Ica reklamerna, Ica-Jerry, från Glada Hudik teatern.
Vad jag vill säga, är att jag är riktigt riktigt stolt.
♥
Peace and Love 
