LIFE IS TOO SHORT
Just nu är klockan 23.51 och jag ligger inte i sängen. Ajabaja dig Ida!
Men jag har pratat med mamma nu, och hon ska sjukanmäla migimorgon. Men hon blev inte glad när jag frågade. Men det lät som att hon skulle göra det ändå, men som sagt, hon är just nu sur på mig. Men jag känner att jag orkar inte! Sedan fick jag min mens i tisdags. Och när jag anstärnger mig, dvs springer, joggar, går för fort eller går snabbt i trappor så får jag som ''mensvärk''. Det är så frutkansvärt jobbigt! Därför vet jag att jag kommer få det imorgon i så fall, om jag skulle vara med. Eftersom att jag ska gå dit, antagligen springa eller anstränga mig i huvudtaget där och sedan gå hem igen. Och det pallar jag, jag vill inte ha någon hemsk mensvärk om jag egentligen inte behöver det.
Mamma och jag har kollat på lite foton nyss. Från när brorsan gick på Sandvalla, jag gick på dagis och från nästan alla årskurser. Och jag tycker det är lite läskigt, roligt och nästan lite sorgligt på ett sätt.
Läskigt bara för att det går så himmla fort. Jag gick ju nyss på dagis. Som mamma brukar säga ''Det är inte klokt. Joakim ska ju gå på lekis, du ska ligga i barnvagnen och Linus ska stå på ståbrädan''. Och det är sant. Vi var ju nyss så små.. Tiden går så fort.
Roligt är det bara därför att man kan se hur mycket man har utvecklats via utseende osv. Hur andra såg ut. Och dels för att nu ska vi välja till gymnasiet och nu börjar allvaret. Och dels för att man kommer ihåg så många roliga saker, vilket busfrö man var till unge och vilka hyss man gjorde!
Sorgligt tycker jag att det är. Bara därför att vi ska börja gymnasiet nu, alla går olika linjer, vissa kanske inte stannar i Hudiksvall ens en gång. Man tappar kontakten. Och sedan har man minnen, både dåliga och bra. Minnen som man har gått igenom i över femton år. Saker som har hänt, både bra och dåliga.
Så som sagt, på ett sett blir det roligt att börja gymnasiet och starta allvaret, men ändå inte. Fyfabien vad jag kommer sakna allt folk! Jag älskar er! ♥
Sedan har man minnen utanför dagis/lekis/skolan också. Jag har minnen från huset på Borgarvägen, alla problem med familjen, alla som har gått bort och annat som har skett. Det händer så fruktansvärt mycket på bara ett år. Och nu har det gått flera år.
Någonting jag aldrig kommer att glömma är, min lekstuga. Pappa byggde en lekstuga när vi bodde på borgarvägen. Det var gul, med vita knutar. Och inne där hade jag min stora dockvagn som jag ÄLSKADE(som min bror sedan gjorde sönder när han var arg, på mamma), min låtsas spis, korgstolarna och korgbordet, docksängen, alla små små serviser. Och framför allt duvan som hängde i fönstret, den glömmer jag aldrig.
Och alla kvällar med Gisela, Sofia och Evelina mf. Vi hyrde ut några rum på övervåningen. Dom kändes som en del av familjen, dom saknar jag enormt. Alla kvällar då vi hade fest, gick till borgarparken och sepldae brännboll och skrattade. Vilka minnen! Och nu ska Sofia ha sitt andra barn vilken dag som helst. Håkan har två eller tre barn. Usch, går det verkligen såhär fort?! Kan det inte sakna ner lite så man verkligen hinner med att leva livet. Ibland känns det som att tiden bara rusar iväg.
Nej usch, nu när jag har suttit och skrivit av mig lite av det här blev jag nästan lite deppig på nått sett.
Nu ska jag istället krypa ner i min säng och sova, sova tills jag vaknar imorgon! Skööönt! :)
KÄNNER NI PRECIS SOM MIG? ATT TIDEN GÅR ALLDELES FÖR FORT? ATT MAN FÅR KÄNSLAN AV ATT MAN NYSS GICK PÅ DAGIS OCH ATT MAN BARA VILL STOPPA TIDEN FÖR EN STUND?
Peace and Love ♥
Men jag har pratat med mamma nu, och hon ska sjukanmäla migimorgon. Men hon blev inte glad när jag frågade. Men det lät som att hon skulle göra det ändå, men som sagt, hon är just nu sur på mig. Men jag känner att jag orkar inte! Sedan fick jag min mens i tisdags. Och när jag anstärnger mig, dvs springer, joggar, går för fort eller går snabbt i trappor så får jag som ''mensvärk''. Det är så frutkansvärt jobbigt! Därför vet jag att jag kommer få det imorgon i så fall, om jag skulle vara med. Eftersom att jag ska gå dit, antagligen springa eller anstränga mig i huvudtaget där och sedan gå hem igen. Och det pallar jag, jag vill inte ha någon hemsk mensvärk om jag egentligen inte behöver det.
Mamma och jag har kollat på lite foton nyss. Från när brorsan gick på Sandvalla, jag gick på dagis och från nästan alla årskurser. Och jag tycker det är lite läskigt, roligt och nästan lite sorgligt på ett sätt.
Läskigt bara för att det går så himmla fort. Jag gick ju nyss på dagis. Som mamma brukar säga ''Det är inte klokt. Joakim ska ju gå på lekis, du ska ligga i barnvagnen och Linus ska stå på ståbrädan''. Och det är sant. Vi var ju nyss så små.. Tiden går så fort.
Roligt är det bara därför att man kan se hur mycket man har utvecklats via utseende osv. Hur andra såg ut. Och dels för att nu ska vi välja till gymnasiet och nu börjar allvaret. Och dels för att man kommer ihåg så många roliga saker, vilket busfrö man var till unge och vilka hyss man gjorde!
Sorgligt tycker jag att det är. Bara därför att vi ska börja gymnasiet nu, alla går olika linjer, vissa kanske inte stannar i Hudiksvall ens en gång. Man tappar kontakten. Och sedan har man minnen, både dåliga och bra. Minnen som man har gått igenom i över femton år. Saker som har hänt, både bra och dåliga.
Så som sagt, på ett sett blir det roligt att börja gymnasiet och starta allvaret, men ändå inte. Fyfabien vad jag kommer sakna allt folk! Jag älskar er! ♥
Sedan har man minnen utanför dagis/lekis/skolan också. Jag har minnen från huset på Borgarvägen, alla problem med familjen, alla som har gått bort och annat som har skett. Det händer så fruktansvärt mycket på bara ett år. Och nu har det gått flera år.
Någonting jag aldrig kommer att glömma är, min lekstuga. Pappa byggde en lekstuga när vi bodde på borgarvägen. Det var gul, med vita knutar. Och inne där hade jag min stora dockvagn som jag ÄLSKADE(som min bror sedan gjorde sönder när han var arg, på mamma), min låtsas spis, korgstolarna och korgbordet, docksängen, alla små små serviser. Och framför allt duvan som hängde i fönstret, den glömmer jag aldrig.
Och alla kvällar med Gisela, Sofia och Evelina mf. Vi hyrde ut några rum på övervåningen. Dom kändes som en del av familjen, dom saknar jag enormt. Alla kvällar då vi hade fest, gick till borgarparken och sepldae brännboll och skrattade. Vilka minnen! Och nu ska Sofia ha sitt andra barn vilken dag som helst. Håkan har två eller tre barn. Usch, går det verkligen såhär fort?! Kan det inte sakna ner lite så man verkligen hinner med att leva livet. Ibland känns det som att tiden bara rusar iväg.
Nej usch, nu när jag har suttit och skrivit av mig lite av det här blev jag nästan lite deppig på nått sett.
Nu ska jag istället krypa ner i min säng och sova, sova tills jag vaknar imorgon! Skööönt! :)
KÄNNER NI PRECIS SOM MIG? ATT TIDEN GÅR ALLDELES FÖR FORT? ATT MAN FÅR KÄNSLAN AV ATT MAN NYSS GICK PÅ DAGIS OCH ATT MAN BARA VILL STOPPA TIDEN FÖR EN STUND?
Peace and Love ♥
