IMAGINE
1 år och 5 månader. Det är ett hela år och fem månader sedan du gick bort idag. Jag försår inte. Det var ju nyss, men ändå så längesen.
Det känns som igår när jag ringde mamma för att prata lite med henne. Så säger hon innan vi ska lägga på att du ligger på sjukhuset. Jag får en klump i magen och blir orolig. Men mamma säger att det inte är någon fara med dig. Att du bara har lite ont i magen. Nästa dag säger du att du foretfarande ligger kvar med att du ska få åka hem på torsdagen. Det är som att jag känner på mig att det ska hända dig någonting. Så jag brister i gråt, även om mamma säger att det inte är allvarligt. Nästa dag, ringer hon igen. Det har blivit värre. Jag blir mer orolig och har därför på mobilen hela dagen utifall. Så är det dags för skoljoggen efter lunchen. Jag orkar inte och vill inte, är för orolig för att vara med. Men är med ändå. Så blir det massa prat och skratt, som går över till kottkrig och till slut glömmer jag bort allting och kommer påandra tankar. Så jag tar jag av ren reflex upp mobilen och ser att jag har ett missat samtal. Det är pappa som har ringt. Så jag ringer upp och han låter precis som vnaligt. Precis som vanligt. Frågar bara vad jag gör, jag säger till honom att jag är på skoljoggen. Han frågar om han kan komma och hämta mig. Klumpen i magen kommer tillbaka. Jag frågar varför ahn ska hämta mig. Kan du bara gå tillbaka till start, så kommer jag och hämtar dig där. Det är inte så lätt när man skagå 6 km, har gått 3 km, och man är mitt ute i skogen. Så jag frågar varför. Det dröjer ungefär en halv minut. Och till slut får jag det värsta svaret man få. Pappa säger:
- Det är slut med morfar.
Du är död. Det kan vara det värsta som har hänt mig. Att stå mitt ute i skogen, och pappa ringer och säger att du inte finns mer. Mathilda visste att du låg på sjukhus och fattade direkt vad som hade hänt. Det värsta var att jag vela komma och hälsa på dig på sjukhuset, men mamma sa att det behövde jag inte. Morfar var det okej med, han skulle snart komma hem. Och det skulle du, du hade ju fått raksakerna, nya kläder och allting, för du skulle hem. Men det blev inte så. Och att hälsa på dig, det var föresent. Sen kom begravningen. Jag har aldrig gråtit så mycket. Tårarna bara rann. Och jag vill att du ska veta det morfar. Att du alltid kommer finnas i mitt hjärta. Men tårarna kommer aldrig ta slut. Jag skulle göra vad som helst för att få dig tillbaka. Vi kommer alltid älska dig, du fanns alltid där för oss. Du var min hjälte. ♥
♥♥♥
Det känns som igår när jag ringde mamma för att prata lite med henne. Så säger hon innan vi ska lägga på att du ligger på sjukhuset. Jag får en klump i magen och blir orolig. Men mamma säger att det inte är någon fara med dig. Att du bara har lite ont i magen. Nästa dag säger du att du foretfarande ligger kvar med att du ska få åka hem på torsdagen. Det är som att jag känner på mig att det ska hända dig någonting. Så jag brister i gråt, även om mamma säger att det inte är allvarligt. Nästa dag, ringer hon igen. Det har blivit värre. Jag blir mer orolig och har därför på mobilen hela dagen utifall. Så är det dags för skoljoggen efter lunchen. Jag orkar inte och vill inte, är för orolig för att vara med. Men är med ändå. Så blir det massa prat och skratt, som går över till kottkrig och till slut glömmer jag bort allting och kommer påandra tankar. Så jag tar jag av ren reflex upp mobilen och ser att jag har ett missat samtal. Det är pappa som har ringt. Så jag ringer upp och han låter precis som vnaligt. Precis som vanligt. Frågar bara vad jag gör, jag säger till honom att jag är på skoljoggen. Han frågar om han kan komma och hämta mig. Klumpen i magen kommer tillbaka. Jag frågar varför ahn ska hämta mig. Kan du bara gå tillbaka till start, så kommer jag och hämtar dig där. Det är inte så lätt när man skagå 6 km, har gått 3 km, och man är mitt ute i skogen. Så jag frågar varför. Det dröjer ungefär en halv minut. Och till slut får jag det värsta svaret man få. Pappa säger:
- Det är slut med morfar.
Du är död. Det kan vara det värsta som har hänt mig. Att stå mitt ute i skogen, och pappa ringer och säger att du inte finns mer. Mathilda visste att du låg på sjukhus och fattade direkt vad som hade hänt. Det värsta var att jag vela komma och hälsa på dig på sjukhuset, men mamma sa att det behövde jag inte. Morfar var det okej med, han skulle snart komma hem. Och det skulle du, du hade ju fått raksakerna, nya kläder och allting, för du skulle hem. Men det blev inte så. Och att hälsa på dig, det var föresent. Sen kom begravningen. Jag har aldrig gråtit så mycket. Tårarna bara rann. Och jag vill att du ska veta det morfar. Att du alltid kommer finnas i mitt hjärta. Men tårarna kommer aldrig ta slut. Jag skulle göra vad som helst för att få dig tillbaka. Vi kommer alltid älska dig, du fanns alltid där för oss. Du var min hjälte. ♥
♥♥♥
